Vi kanske skall börja från början.
Då större delen av Sverige låg under tjock is, gjorde naturligtvis Vaberget detta också. Men då isen började smälta av och Baltiska issjön bildades, så lämnades mycket sten och grus kvar. Detta finner man en bra bit upp på berget. Senare blev det Yoldiahavet, och naturligtvis lämnadesstora mängder sten kvar, detta litet lägre ner än den förra stranden. Därefter tappades mängder av vatten ut via Mölltorp bland annat, och kvar blev Storvättern, vars lämningar ligger inte mer än cirka fyra meter högre än där vi bor, som i sin tur ligger en knapp meter över nuvarande Vätterns nivå.

Närmast omkring Glättenäs finns en hel del växter, som erinrar om dem som finns där marken är kalkhaltig. Sålunda finns här gott om hassel, vilket vi inte är så glada åt, blåsippor i mängd, trolldruva, sårläka samt grönvit nattviol i ganska stor mängd. Vaberget i övrigt sträcker sig från Lillabergs äng i norr till Esbjörns kulle ovanför Glättenäs och det är en sträcka på en knapp mil och här finns det naturligtvis en del att se. Främst vill jag påminna om den fina utsikten från Klinten över Bottensjön och Karlsborg och vid siktigt väder Vättern och en bit in i Östergötland. Dessutom har försvaret haft fort och förråd uppe på själva kullen. Dessa anläggningar är i sig intressanta och jag kan varmt rekommendera ett besök där, då turistbyrån i Karlsborg har visningar på berget, vilket brukar förekomma ett par gånger varje sommar. Västersidan har naturligtvis en del att visa upp. Tyvärr känner jag till detta väldigt dåligt, men titta gärna själv på även denna sida av berget.

Kalle Uvholm

Naturskyddsföreningens svamputflykter brukar ge gott utbyte bland klapperstenarna på Vaberget.

Foto Kristina Flemsjö.

Fotot på Kalle – Inge Johansson.