Under onsdagskvällen rasade vintern ut, och på söndagsmorgonen kl. 9 den 4 maj avreste en skara om tolv deltagare från Rödesunds torg för att besöka Sveafallen i Degerfors. Solen strålade från en så vårblå himmel med vita molntussar som bara maj kan bjuda på. Men innan vi vände hemåt igen hann vi med isande nordanvindar, hagel och snöfall för att strax därefter vara strålande vårsol.

Vi reste norrut från Karlsborg via Tived, väster om Laxsjöarna, förbi sextonhundratalsbruket i Svartå och kom fram till Sveafallen i Degerfors. En stärkande kaffetår med smörgås lagom vid 11-tiden blev det i solen vid kulturcentrat – de gamla arbetarbostäderna hörande till bruket, vilka nu brukas som hemvist för konstnärer, hantverkare och cafémiljö. Där mötte vår guide för dagen Åke Jansson upp. Han tog oss med på en vandring på ca 1,5 km i lätt terräng genom den nordliga delen av naturreservatet Sveafallen. ”Fick man verkligen bryta björkkvistarna på det där viset?” ”Jaadå!” Eftersom naturreservatet är avsatt för sin geologi ingår det i skötselplanen att hålla undan sly för att lyfta fram just det geologiska arvet och då går det bra! Detta blev en lättsam öppning i samtalet och det konstaterades att vi inte var ”särskilt vanliga” utan ”ovanliga” besökare. Längs stigen mot domedagen passerade vi slån som höll på att gå i blom, tekniska diskussioner om olika teorier för hur jättegrytorna kunnat skapas. (Det är flera olika teorier om hur de skapats, men att strömmande vatten med hög fart och kraft och att flera löparstenar varit inblandade för att få till de upp till 10 meter djupa jättegrytorna var klart.) Så nådde gruppen fram till domedagen – Domedagsdalen. En dalgång på ena sidan en tvärbrant sida som ger möjlighet för den bergsklättringssugne att utöva sin böjelse, den andra sidan av en något med mild och i avsatser sluttande sida som förlorar sin dragningskraft inför sin motsats och däremellan ett område med flyttorv som inte bottnar förrän tolv meter under den idag synliga ytan vi rör oss på. Därifrån bar det i flera trappsteg uppför slipade hällar förbi serier av grytor av olika storlek, form och djup. ”Läxförhöret”, det handlade om vårtbjörk och glasbjörk, hölls på Dammbordet där vi också svagt kunde skönja några isräfflor. Badkaret, potatisgrytan och Skeppet var fenomen vi passerade under vår vandring lugnt tempo som tog oss runt för att avslutningsvis landa bland de gamla arbetarbostäderna.

Efter att tackat vår kunnige guide Åke för en trevlig och personlig visning längs stigen var det dags för en värmande kopp kaffe igen. Haglet kom passande nog när vi vände söderut längs Letälven för att ta oss till Lidetorpsmon där vi genom en promenad på ca 300 meter in i tall- och granskogen ta oss till Djupa hålet. Jodå, djupt, 46 meter från kanten ner till dess botten. Detta är en dödisgrop, modell större. Till skillnad från den för oss välkända Ormahålan är Djupa hålet torrlagt och en av de allra största torra dödisgroparna i landet. I botten, längs sluttningarna (eller är det branter) och uppe på kanterna växer tall. Här slog nordan till ordentligt och en snöby med kalla vindar jagade sällskapet tillbaka till bilarna. Härifrån blev det hopp och lek och fri fart hemåt efter ett antal timmar ute bland de vårvindar friska.

 

Som stöd för oss som glömt. Sveafallen utgör den plats där Ancylussjön, det söta innanhavet av smältvatten från inlandsisen, hade sin avtappning till västerhavet innan landhöjningen under inlandsisens avsmältningsskede gjorde att tröskeln blev för hög samtidigt som den snabbare landhöjningen längre norrut och långsammare i söder gjorde att Öresund och Bälten öppnades och en tidig version av Östersjön blev till med sitt bräckta vatten. (Här sker ett utbyte av vatten i båda riktningar. Sött vatten från älvar och floder rinner tidvis ur i Västerhavet och tidvis rinner salt havsvatten in i Östersjöbäckenet.)

Dödisgropar bildas av att kalvade isberg från inlandsisen strandar och täcks över och/eller kringgärdas av sand och grus och annat som sedimenteras av inlandsisens smältvatten. När så det omgivande vattnet försvunnit och isblocket smälter undan blir det bara den grop kvar i vilket isberget haft som sin sista viloplats. Många dödisgropar är idag vattenfylla, många av de torra har blivit förstörda under tidernas lopp genom att människan varit framme och täcktat grus och sand för olika behov eftersom sanden/gruset ofta är fraktionerat och därmed lätt att använda.

 

Text: Ulla Carlson

Bild: Mikael Carlson.